Dagarna har börjat bli upp och ned igen.

Nästa läkarbesök börjar närma sig, och jag längtar till att se hans min över hur mycket sämre det har blivit.

"Detta kommer nog gå över inom några månader"

PFT.  asshole.

Semesten på gran canaria kommer inte lägligare.

Behöver ett break från alla, allt, alla tankar.

Bara vara med mor, far o marcus.

Vara med de som vet om detta, vet hur jag mår, vet vad som händer i mitt huvud.

Tankarna äter upp mig vissa dagar, seriöst.

Är så orolig över allt, VISST nu kommer lite hår tillbaka på den största fläcken, men eftersom alla sagt åt mig att allt är så osäkert, vågar jag verkligen inte hoppas på det bästa.

Är rädd, att inte hitta någon som kan acceptera min sjukdom.

Är rädd

att bara tappa allt igen, och förlora kontrollen över mina känslor.

Är så rädd...

"Det är bara hår ju"  Orden klingar i mitt huvud än.

Kan inte någon bara hålla om mig?

Snälla snälla låt mitt hår komma tillbaka....